Igår tisdag vandrade vi till Kasubi igen och efter vår semester kändes det som om vi steg in i en mardröm. Kaoset var totalt när vi passerade marknaden mellan bananbilar, motorcyklar och människor säljandes allt mellan himmel och jord. Väl framme innanför skolans murar känner vi oss något avskärmade från misär, buller, avgaser, smuts och diken fyllda med sopor.

Några av de små barnen fick klänningar och byxor som Anki sytt och ville inte ta av sig dessa utan sprang omkring med sina gamla kläder under armen.

Vi startade med att intervjua 7 barn om deras liv. Här kommer berättelsen från ett av barnen:

Solomon är 12 år och går i klass 5. Han har 4 bröder och 1 syster. Mamman är ensam då pappan dött i AIDS. Ev. är även mamman smittad. Solomon är förmodligen smittad då han emellanat svimmar på lektionerna. Familjen bor i ett rum, har lite elektricitet, toaletten i omgivningen och vatten hämtas av barnen. Mamman är arbetslös från en anställning som parkeringsvakt. De överlever på matbananer och ibland potatis från släktingar. Solomon är blind på ena ögat efter ett bråk med en vän som stack en stålvajer i hans öga. Han fick ligga på sjukhus i 2 veckor och var borta från skolan i ett år. Solomon hämtar vatten och sopar rummet varje kvall. Hans dröm är att bli advokat.

Lektionerna slutar kl 15.30 och då städar barnen skolsalarna och kl 16 – 17 är det läxläsning tillsammans med lärarna. De flesta av barnen har ingen elektricitet hemma utan får nöja sig med ett ljus eller fotogenlampa, varför läxläsning inte kan ske. Lärarna är även tillgängliga för läxläsning mellan 7-8 på morgonen. Då kan även barnen få hjälp med att prata av sig sina problem och hitta lösningar tillsammans med lärarna. Vi tycker att de är fantastiska.

Vi återkommer i morgon om lärarnas situation.

Lisbeth och Marita