Resan hit gick bra även om kaoset i Addis tog lite av musten ur oss – tog inte kort, tog inte dollar, ingen växel. Två koppar kaffe var allt det blev.

Uganda mottog oss med ett litet regn och Dirisa, Daniel and Asuman kom nästan i tid – tid har nu slutat existera. På väg från flygplatsen åkte jag med Daniel och plötsligt ser vi en man liggande vid vägkanten – död trodde vi. Vi gick ur och Daniel kollade honom, en ung man som hade epilepsi. En väska full av urinerade kläder men ingen identifikation. Daniel lyckades väcka honom till liv och polisen kom och tog honom till sjukhuset. För mig kändes det som – välkommen till verkligheten så ser den ut här. Många bilar hade passerat utan att stanna.

Väl framme vid Namirembe Guesthouse blev vi välkomnade av all personal. Nu var det dags att skicka iväg lite SMS till barnen – hur kul var det när vi upptäcker att våra smarta telefoner inte har nätkoppling här, 4 G saknas. Dirisa räddade oss. Vi fick Janes bil, vilket kommer att underlätta för oss.

Vid middagen somnade jag nästan av utmattning, sängen kallade och snart sov vi.