Måndagen startade på Namirembe Guesthouse tillsammans med Emmanuel, farm manager, Daniel och Dirisa. Ännu en dag med genomgång av ekonomin. Vi höll på hela dagen och lyckades komma igenom ekonomin januari – oktober 2017 avseende skolan, farmen och stipendiaterna. Mitt tålamod sätts på prov hela tiden när det tar timmar att hitta rätt i kvittona. En kurs i redovisning är på sin plats, å andra sidan är det lite svårt att följa utgifter per månad eftersom vi skickar pengar tre gånger per år. Kl 19 när vi var färdiga hoppade jag i säng med en yoghurt och en avocado.

Tisdagens regn började 3 på natten med ett fruktansvärt åskväder. Lawrence skulle hämta mig på motorcykeln men det gick inte. Så Henry, som äger bilen, hämtade mig och sen mötte vi en blöt Lawrence på motorcykeln. Regnet öste ner och vi tog oss till Vattenlaboratoriet för att hämta certifikatet avseende vattenkvaliteten i brunnen på farmen. Typiskt hade Daniel hämtat det utan att berätta för mig så jag bad om kopia – inte en helt enkel match här, vilket jag fick men utan signatur. 

Tog oss genom trafiken till vår nya bank, ECO-bank, för att kolla varför banken i Sverige inte ville skicka pengarna dit. Min kontakt sen februari Mr Samuel hade ingen gått till utan valt en annat kontor. Bad om förklaring till avgifterna plus vilka swiftkoder vi skulle använda. Fick då klart för mig att eftersom vi inte är en NGO har blev avgifterna mycket högre än Mr Samuel hade sagt till oss vid besöket i februari. Nästa problem hur bli en NGO här? eller fortsätta skicka till Barclays. Trött på allt gick Lawrence och jag till Café Bravo och åt lunch. 
Nästa utmaning var att ta reda på vad en bil av typ Toyota Townace med flak kostade. Fick titta på bilder och beskrivningar av flera bilar men konstaterade att de flesta hade gått ungefär 142 mil. Bilarna importeras från Japan via Mombasa till Nairobi. Kostnad för bilen ca 20 miljoner UGX = 50 000:- exklusive skatt som är en engångsskatt på 18 miljoner UGX = 45 000:-. Försäkring betalas per år med ca 350:-. 
Nu åkte vi till solpanels- och datoraffärerna på Kampala Street. Svårt med parkering så vi gick långt i värmen och fann slutligen en bra person att prata solcellslampor med. I hela Kampala har man satsat på gatlampor drivna av solceller, vilket gör att staden känns lite säkrare med tanke på alla rån. En sådan lampa kostar 2.5 miljoner UGX= 6.250:-. Måste hitta annan typ av säkerhet på farmen. En indier tog oss till datorshoppen där vi fick klart för oss att alla datorer i denna affär var secondhand från Dubai. Tydligen använder man dem i 3 månader innan de anländer till Kampala. Blev varnad för dessa när jag kom tillbaka till guesthouset. Lite tröttsamt att man måste vara på sin vakt hela tiden. Väl hemma hörde jag svenska för första gången på 3.5 veckor, vilket kändes bra. Bytte lite synpunkter om Uganda innan de skulle iväg på gorilla-äventyr.

Onsdagen tog jag en taxi från hotellet till de fina kvarteren där vår advokat arbetar. Isaac Bakayana är en bra person, som orkar lyssna på lite klagomål över de svårigheter vi möter i t.ex. kontakter med arbetare i projektet. Han förklarade återigen att det finns pålitliga personer men det gäller att hitta dem. Ingen vill rekommendera någon här. Vi diskuterade också om ägandeförhållandet på farmen samt hur man i Uganda betraktar land och byggnader. Allt värderas under ett tak. Kasubi Friends äger 49% och Kasubi Children’s Centre 51%. Ingen kan låna eller på annat sätt åstadkomma skada för vår del. Isaac sa att bankerna kollar allt väldigt noga om någon kommer och vill låna på farmens papper, vilken lagfart vi har i vår ägo. Vi vill värdera farmen men först måste Isaac kolla Surveyor-papperen så det får vänta till nästa gång – känner att vi ska vara närvarande då. 
Här strejkar nu alla statligt anställda doktorer och universitetslärare, människor dör och ingen bryr sig. En fattig person har ingen möjlighet att gå till en privat klinik, som tar 125:- innan något hander.
Isaac vill ha betalt i dollar, vilket jag gjorde. När jag kom checkade jag mina dollar och fann att 100 dollar försvunnit. Enda förklaringen från min sida är att när jag gick till ATM för att ta ut pengar lämnade jag min väska i bilen. Ingen annan än chauffören från Namirembe kan ha tagit pengarna, varför jag meddelade receptionen. Trodde jag kunde lita på en anställd på Namirembe men ack så var inte fallet.

Torsdagen började med mitt besvärliga sår på ena foten som inte vill läka. Har testat all möjlig antibiotisk salva men inget resultat. Lämnar detta till hemkomst; orkar inte gå till doktorn. Mötte Heidi gråtandes i restaurangen, hon hade blivit bestulen på sin mobil med 1000 bilder från uppföljning av ett projekt här. Det går inte att åka i stan på kvällen och ha rutor neddragna för då kan man bli av med det mesta. Lawrence låser alltid in mig, vilket kändes frustrerande i början men helt acceptabelt nu. Förberedde kvällens styrelsemöte under förmiddagen.
Daniel hämtade mig runt lunch och vi besökte Lubago Hospital, där man har 6 000 patienter HIV-smittade. Vi träffade en sköterska som berättade lite om de barn vi har i vår skola, ska vidareutveckla den kontakten.
Styrelsemötet startade kl 16 och jag var ordförande. Hade gjort agendan så att det skulle bli lite ordning på det hela. Vi gick igenom alla projekt under året: nya brunnen, reparation av gamla pigstian och nya pigstian + pumpproblemen. Sen kom vi till skolan och idrottsplatsen som måste repareras, samt lärarnas löner. Då blev det väldigt stormigt i rummet så till slut var jag tvungen att avbryta mötet med två frågor: hur hantera ECO-bank och hur gå vidare med NGO och begäran om att bli en NGO. Kände mig ganska ensam efter det mötet och satt en lång stund tittandes ut över staden och begrundade vad som hänt. 

Fredagen tog jag det lugnt och vilade hela dagen – dags åka hem nu var en inte konstig känsla.

Lördagen åkte vi till stan och försökte köpa en dator i en vanlig affär. Det lyckades inte så bra utan det slutade med att jag skickade beskrivningen av datorn till min son Anders för expertkontroll. Sen drog vi iväg till farmen för att kolla om nya pigstian var klar och acceptabel. Hur svårt kan det vara att färdigställa saker på ett bra sätt? Fattades fortfarande finputsningen. Lawrence är bra på det elektriska så han fixade gamla pumpen med material vi köpt. Här behövs lite nya pipes för att komma upp till den höjd vattentanken nu ska ha. Arbetaren Isaac mätte och klättrade i tornet. Innan jag åker hem måste alla pumpar och övriga saker fungera så vi måste ta lite hjälp av en pumpman vi tidigare använt i nästa vecka. Hemma från farmen 17 hade Lawrence och jag bestämt att det var dags för en kväll på stan. Vi hamnade på en bra restaurang med musik och dans. Kändes underbart att äta en T-benstek och dricka ett glas vin. Lawrence som aldrig varit på något liknande sa till mig att det här var hans första födelsedagspresent i livet. I hans familj med 11 syskon fanns inga pengar till fest när någon fyllde år. Hemma väldigt sent och stan var inte lik den stad jag möter på vardagar – ingen trafik.

Söndagen har jag skrivit till er och förberett för nästa vecka och uppföljning av vissa saker.

Många hälsningar till er från alla barn, lärare och övrig personal!
Tacksamheten är stor och Gud är ofta närvarande.

Marita – snart hemma – lördag den 18/11.