Hej, vilken resa jag gett mig in på igen. Blev nekad att checka in redan på Arlanda. Förstod inte att jag också behövde ett häsovisa. Hade ett vanligt visa. Stressad försökte jag fylla i dokumentet men lyckades inte utan till slut förbarmade sig en Swedavia assistent över mig och gjorde dokumentet. Tack och lov för dem. Nu fick jag checka in – rätt svettig och stressad. Att få vanligt Visa hade varit tillräckligt stressande. Iväg med planet till Istanbul och två VISA. Hamnade bredvid en mamma med dotter från Azerbadjan – inte vaccinerad. Intressant samtal om Nagorny Karabach, som mitt barnbarn Kalle och jag gjort uppsats om. Framme i Istanbul hade jag sällskap av en kvinna från Iran, Fadime, som skulle dit till familjen – trevliga samtal om ett bättre utvecklat Iran för kvinnorna. Efter 4 timmar åkte vi mot Kigali i Rwanda för en timmes stopp. Min reskamrat nu Nelson från Uganda. Mycket diskussioner om hur eländigt många haft det under Covid. Få fått hjälp från regeringen med utlovade medel samt mat. Många flytt ut till landet, så även våra elever i skolan. Frågade vad man ätit, allt från rötter till bananblad och andra växter man kokat. Mat serverades på planet och då tog jag lite rödvin till maten för att lugna mig inför ankomsten till Uganda, Entebbes flygplats. Väl där utbröt total kaos i en svart morgon 4.40. Alla papper skulle fram och mest HäsoVisat. Hänvisades sedan till ett rum med många vita plaststolar för att köa för betalning av nästa PCR – 30 US dollar. Hade 72 timmar innan flyget avgick PCR-testat mig och fått resultatet kl 24 kvällen innan avfärd. Nu fick jag visa kvittot på betalning 3 gånger och sen visades jag in i en ny kö för testen, vilket genomfördes lätt och skickades iväg för resultat. Jag fick gå till Immigration och visa alla papper igen och nu var det det riktiga VISAT man skulle se. Hur jag klarade allt detta vet jag inte men chauffören från Namirembe tog över när jag lämnat alla checker och lyckats få med mig mina väskor, som skulle röntgas igen. Framme vid Namirembe vid 7 fick jag ett härligt välkomnande och frukost. Sen hoppade jag i säng och sov till 12. Resten av dagen packade jag upp plus vimsade omkring halvdöd och kl 20 föll jag i sömn igen.

31/1: Var tvungen att ta det lugnt . Vid frukost frågade en kvinnlig pastor från Tyskland om jag kunde ta 10 barn till skolan. Hon arbetade med 800 prostituerade, som behövde ett ställe att vara på och starta om sina liv. Hon var sänd av GUD att göra detta. Vet ej om vi kan hjälpa till med barnen. En i personalen ville prata av sig om sin man som inte hjälpte henne med någonting fastän hon var höggravid. Mina rumsgrannar är studerande doktorer och en av dem Robert ville prata om svårigheten att vara en fattig student bland rika studerande. Han ville engagera sig aktivt politiskt men blivit avrådd av rektorn för Mengo sjukhus. Fråga mig som alltid varit rebell, svaret blev ligg lågt nu och kom tillbaka när du är färdig doktor för det behövs förändring i landet.

1/2: Förbereder mig inför kvällens möte med Charles och Daniel samt Dirisa. Mitt på dagen får jag ett meddelande från Dirisa att han fortfarande var i Irak med fotbollslandslaget Crane. Inte bra alls eftersom vi skulle diskutera med honom hur administrationen i fortsättningen skulle gå till. Vi bjöd Charles och Daniel på middag och gick igenom en strategi för hur gå tillväga med övertygandet av Dirisa att det bästa vore att administrationen skulle skötas av organisationen Ricode, som representeras av Charles och Daniel. Daniel har jag känt sen Röda Korstiden 2002 och Charles sen 2006. Båda är klasskamrater och vänner samt har universitetsexamen inom socio-economic och international relations. Jag litar på de och de vill att barnen i skolan ska få en fortsatt bra framtid när vi lämnar projektet. De ville träffa Dirisa ensamma, vilket jag kände var ok men förstod när jag träffade advokaten Isaac Bakayana att det bästa vore om jag först träffar Dirisa själv.

2/2: Promenerade med Asuman, assistenten i skolan, till skolan. Tuff promenad på 4 km. Väl framme fick jag tvätta händer i såpat vatten och sen togs temperaturen. WOW jag hade 35,6 och många av barnen hade 33 grader. Ingen hade reagerat men rektorn sa att de köpt 6 stycken varav endast en fungerade ?????Blev välkomnad av alla. Rektor Sarah och jag gick igenom registreringen av alla elever, 447 stycken. Hon hade tagit gamla listan så när jag gick runt i alla klassrum fann jag 340 elever. Sen gick jag igenom hur många som hade betalt skolavgiften på 50 000 ugx = 125:-. Inte många tyvärr än. Ett isoleringsrum hade iordningsgjorts men ingen hade använt det än. I lärarrummet fann jag en sjuk elev, som jag inte vet om de undersökt. En klass P2 fanns på plan 2 i stora huset och på plan 1 fann jag babyklassen delad med stålbarriären och på andra sidan Top klassen som förbereds för att börja första klass. Promenerade hem med Asuman då jag fick en lektion i hur det är att starta ett projekt här som kallas SACCO. I korthet en grupp  som satsar pengar i kycklingsuppfödning och sparar pengar i banken för att kunna låna till utökning av projektet. Jag har detaljer som kan bli inkomstbringande för skolan i framtiden.

3/2: Sovit lite dåligt, trött i benen efter 8 km promenad dagen innan. Till farmen kl 10 med Daniel. Resan tog ca 1,5 timmar och på vägen handlade vi lunchmat, yoghurt, rökta korvar, digestive och vatten. Väl framme mötte vi Emma och två arbetare, var var resten. Hade slutat månaden innan. Vi tog en promenad ner till dammen och passerade mycket avskuren majs,  som nu skulle tas loss och skäras till korn i en maskin. Mycket jobb för tre personer. I gamla grisstian hittade vi 55 grisar av olika storlekar. Denna stia behöver lite hålreparationer och 3 nya takplåtar annars ok. Grisarna såg bra ut men det fanns bara mat till tre dagar till. Vi hade sänt ytterligare medel men Emma kunde inte redogöra för om han fått de. Hade boken hemma, vilket jag sa är oacceptabelt. Alla böcker ska finnas på plats. Den tomma stian måste få nya golv och några reparationer vid 2 grindar . Denna stia har vi diskuterat att sätta pipes i eftersom de saknar boxar för mat. Boxarna används för vatten så maten läggs på golvet, vilket gör att de äter mat plus bajs. Förstår fortfarande inte varför man missade detta när de byggdes. Säger tyvärr en del om Emma, som är bra på grisar men missat att man alltid måste ha två boxar till mat respektive vatten.  Grishuset ok där vi förvarar mat och en person sovit i andra rummet.

I stora huset, som har fyra rum behövs reparationer av golv i två rum, rengöring och kanske lite nya möbler samt färg på väggarna. Alla ska ha sängar och myggnät samt krokar till att hänga upp kläder på. Kök har inte ordnats på ett bra sätt.  Vår bedömning är att Emma har ledsnat på att arbeta på farmen som manager och har i stället ägnat mycket tid till att göra veterinärbusiness utanför farmen. Han har t o m lyckats få ihop till en bil. Hade allvarligt samtal med honom om att han ska lämna farmen och ägna sig åt det han är bra på, dvs hjälpa sjuka djur. Hem sent i mörker och då vi också promenerat runt hela farmen var jag dödstrött när snälla kocken lagade fisk till mig. Var tvungen duscha och tvätta håret så jag kom inte i säng förrän 24.

4/2: Så trött och nu måste jag till advokaten och känna att huvudet var klart. Asuman fixade taxi och som tur var Isaac Bakayana försenad så jag kunde andas innan mötet. Vi hade ett bra samtal om hur en försäljning av farmen kan gå till i Uganda. Eftersom en person sagt att Isaac också representerade Dirisa ställde jag frågan till honom om han bara var vår representant. Fick ett bra svar från honom att så är det oavsett vad någon sagt. Bra då kan vi fortsätta sa jag. Han sa också att han alltid känt den stora passion Kasubi Friends känt för skolans barn och farmen. Påpekade också att Dirisa och vi har samma mål enligt honom. Han anser att jag och Dirisa ska komma överens om hur administrationen ska ske i framtiden när vi lämnar projektet, dvs de medel vi har kvar efter 2022. Samma gäller farmens fortsatta existens. Vid en ev försäljning måste vi komma överens med Kasubi Children Centre då de har 51 % och vi 49%. Han är villig att hjälpa oss fram till lösningen av både administrationen och ev fortsatt engagemang i farmen från Ricode. Vi hade bra diskussioner och kommer att behöva honom inför ev överenskommelser. Diskuterade även om hur en Stiftelse fungerar i Uganda. Stiftelser här sker precis som engelsk lag.

Fixade min gamla lilla telefon med MTN tyvärr fick jag nytt nummer.

På kvällen kom Alice, vår första stipendiat, och åt middag med mig. Hade bett henne ta med sina betyg och göra lite undersökningar om organisationer i Uganda, NGO. Vi åt och diskuterade även om hon och Asuman, som är ungdomscouncellar i området, kunde göra ett projekt tillsammans, t ex om familjeplanering, våld i familjer, mäns inställning till kvinnor m m. Alice och jag jobbar vidare på att hitta ett jobb till henne.

5/2: Idag har jag skrivit denna veckorapport sittandes i receptionen under 3 timmar. Kl 4 idag kommer vår stipendiat Shamim, som studerar till sjuksköterska på Lubaga sjukhus, och tillbringar kvällen med mig. Det ska bli härligt att se henne och höra hur det går för henne. Berättar i nästa rapport.

Många varma hälsningar från ett lite halvregnigt Uganda med alltför stor nedsmutsning av Kampala. Ta hand om er och håll tummarna för att vi orkar få allt på plats tills jag lämnar den 14 mars.

Marita