Är nu tillbaka från min privata resa till Tanzania. Att färdas 400 mil på bra vägar hade jag inte förväntat mig men så var fallet. Komma in över höga bergskedjor blandat med grönskande nationalparker längs vägen var en upplevelse för själen. Vi mår bra av vacker natur. Mötet med Torbjörns skola i Shinyanga var lärorikt och inspirerande. Dans och sång med eleverna samt bra samtal med rektor Tomas Batenga. På väg till Masasi blev vi tagna av immigrationspoliser, som lyckades tillskansa sig 300 US dollar för en felaktighet i ett av chaufförens papper. Väl i Masasi fick jag träffa Olles tolk och hela den familjen på 7 barn, 20 barnbarn och 10 barnbarnsbarn. Helt underbart komma tillbaka till byarna Olle arbetade i och bli mottagen med dans och sång som Mamma Olle. Byarna har klarat sig bra och utvecklats under 25 år. Svårt förklara att vi inte kan stödja de i framtiden, det finns alltid förväntningar när en vit person kommer. Jag är lycklig över att ha fått möjlighet att se allt arbete Olle gjorde under 2 år samt möta en del personer jag träffat för 25 år sen. Vårt besök i Dar Es Saalam innebar möte med mitt barnbarn Kalles SOS barn James. Vi blev mottagna med middag och alla 10 barnen och barnbymamman samt en psykolog deltog. De behövde en ny TV så det bidrog vi till. Att se lyckliga barn skänker glädje och här var lyckan total. Tanzania har genomgått en utveckling som de kan känna sig stolta över och här kan man tala om att Afrika är på G. Vägen upp till gränsen var kantad av många stopp av polisen, ibland med böter ibland med en rolig gest av att lägga 10 000 TSH i en tidning och säga till polisen ”här får du en tidning att läsa” = mutor. Allt har definitivt inte varit lätt men vi har löst de flesta problem med skratt och tankar om att lycka är inte pengar. Väl tillbaka i Uganda tog jag det lugnt på fredagen den 1:a november.

Dåliga nyheter om farmen kom redan på vägen tillbaka till Uganda. Alla 8 pregnanta grisar hade dött en efter en. Så lördag morgon var det bara att ge sig iväg till farmen med Dirisa, Lawrence, Emmanuell och jag. Emma plockade vi upp vid Makerere universitet, där han hade lämnat prover på organ från grisarna. Inom området fanns det 2000 poliser som bevakade att studenterna inte fortsatte sin demonstration mot höjning med 15% av skolavgiften. Mycket bråk veckan innan med stenkastning, tårgas och militär på plats, en del skadade bland studenterna. Emma fick inte något resultat från proverna utan det väntar vi på onsdag. Nu hade vi en 4 wheel bil till vårt förfogande, vilket var bra då sista 7 km till farmen var rena lervällingen med djupa hål och vattengropar. Väl framme med Emma mötte vi de 4 arbetarna och gick ner till grisstiorna. Hela nya grisstian hade bara en boer kvar, alla andra boxar tomma. Kvällen innan hade man lyckats sälja 18 stora grisar som levde men 5 dog på vägen. Totalt har 10 grisar dött och merparten var pregnanta. När vi närmade oss gamla grisstian möttes vi av en död gris liggande vid ingången till stian. Allt kändes overkligt och vad skulle vi nu göra med de 70 stycken 3-månaders grisar vi hade kvar, som såg så bra ut. Vi tröstade Emma hela tiden för grisarna är hans ögonstenar, som nu drabbats av något oförklarligt. Vi var tvungna ta ett beslut att om en till gris dog då skulle vi sälja alla direkt. Vidare beslutade vi att ta med prov på grismaten och vattnet till Makerere laboratorie. Kom också överens om att endast ge vatten till grisarna från gamla brunnen som arbetarna dricker ur och köpa ny mat till grisarna i Busunju. Det var en tuff dag men när vi får problem sluter det oss samman på ett nytt sätt – själviskhet försvinner och målfokusering startar. Emma och arbetarna fick nu tvätta båda grisstiorna och sedan desinficera dem totalt.

Vi mätte även ut 150 m wires som behövs till dammens pump, 150 m pipes till sprinklern och 12 m rör att stoppa elkablar i. Det blir Lawrence jobb på lördag denna vecka då vi far tillbaka till farmen med agronomen Charles Kasujja, Daniel och Dirisa.

Väl hemma kl 8 var jag helt slut men lugn, kände att på engelska ”this too will pass”, varför lite mat i magen gav mig en god sömn.

Söndag blev det ett besök i Namirembe kyrka för gudstjänst. Här ber man hela tiden för hopp och det kändes verkligen som vi alla borde be nu för grisarnas överlevnad och Emmas väl och ve, trauma är inte att leka med.

Försökte få hit de som gjort vår revision men fick blankt nej eftersom vi inte betalat sista delen. De har inte fullföljt jobbet så det blir en ny vända med de. Daniel kom till mig på Namirembe och vi gick igenom lite frågetecken angående Winfreds pengar , som Lubaga hospital lovat föra över till Shamims konto. Inte skett utan beslutade besöka Lubagas ekonomichef på måndagen. Vi hade bra samtal om hur skolan ska gå vidare när vi fasar ut om 2 år.

Daniel for iväg till att prata med flickor som är på väg att arbeta i Dubai och jag tog en taxi till Shamim på Lubaga Hospital där vi har boarding för henne. Satt och pratade med Shamim och hennes rumskamrat som snart är färdig barnmorska. Hade stora problem med en mamma med 10 barn som mannen nu övergivit, alla barnen samma pappa. Mamman har en farm men svårigheter få allt gå ihop. Ibland måste man vara väldigt tydlig ”Vi stödjer de barn vi har i Kasubi Children Centre plus stipendiater inga mer”. Att sätta gränser för vad du klarar har jag verkligen fått lära mig i det här projektet. Vi hade en trevlig kväll och på väg hem fick jag ett bra samtal med en man som arbetat i Botswana som fysiklärare. Vi resonerade om befolkningsökningen och han sa direkt 2 barn är vad vi i Uganda klarar av, varför gör inte regeringen något åt familjeplanering. Ibland möter man personer och på två minuter har man  hamnat i ett utvecklande samtal och vill helst inte lämna taxin, så var det.

Vår skola är stängd nu för national exam för Primary 7. Ingen får vara där utom rektorn .Alla barnen och lärarna är lediga. Vi får examinera i vår skola nu, vilket är andra året. Allt är bra i skolan enligt Dirisa så rapport därifrån blir senare. Daniel och jag åkte till Lubaga Hospital lärcenter för att träffa chefsekonomen och reda ut kostnader runt Shamim. Vidare fick vi träffa två lärare som kände Shamim. Hennes resultat var mycket bra och hon är väldisciplinerad, aktiv och intresserad. Kändes verkligen härligt att höra. Tror också att det är bra att vi visar intresse för Shamim då ingen förälder gör det. Ska ge henne en telefon så att vi kan whatsup när jag inte är där.

Allt löste sig väldigt bra och väl hemma efter fyra samosas beef tog jag tag i skrivandet till er.

I morgon ska Dirisa och jag besöka Margrets och Marias skola igen och reda ut all ekonomi kring deras utbildningar. Sen träff med revisionen 2 timmar. På kvällen har jag lovat göra köttbullar hemma hos Daniel, vill gärna träffa familjen innan det bär av hemåt den 15 november.

Känner mig tacksam för att ha fått en möjlighet att under nästan 10 år fått möta så mycket intressanta människor, som gett mig  en inblick i  ugandisk kultur och dess  traditioner.

Tack för det stöd ni ger oss och hoppas vi når det mål vi satt att skolan ska bli självständig i framtiden.

Vänligen Marita