Tisdag morgon hämtades jag av Dirisa för färd till St Elisabeths girls home  (yrkesskola), som drivs av katolska nunnor. Skolan ligger nära Bugandas parlament och båda våra elever kan promenera dit. Området var grönt och ett visst lugn infann sig när vi släpptes in genom stora porten.  Mottogs av en katolsk nunna  som pratade lite om skolan, som har 62 elever totalt, 10 hårfrissör, 20 catering och 32 syslöjd.  När jag började ställa frågor  fick en projekt coordinator ta över och svara. Jag försökte förklara att det är väldigt svårt att stödja barn från Sverige om man inte får klara besked om hur långa utbildningarna är samt kostnader härför. Av den anledningen hade vi inte skickat ner mer pengar då vi uppfattat att första summan täckte ett helt år. Hur fel allt kan bli kan ibland göra en helt förvirrad, vilket jag blev. Margret och Maria hade börjat termin 2 och naturligtvis frågade jag om de fått uppdatering för en hel termin. Självklart var svaret och certifikat efter 2 år skulle de få. Utbildningen är således 2 år. Så nu går Maria sylinjen med mål mot designer och Margret går Catering Hotel Management med mål att arbeta inom hotell /restaurang. Margret var på plats och deltog i en baklektion. Såg mysigt och hemtrevligt ut, hon stortrivdes. Lektionerna är mellan 8 – 13 och de får gröt klockan 10, ingen annan mat innan hemkomst. Maria var sjuk och kom till skolan med prover på ett antal klänningar hon gjort. Maria hade tyfoid och gick under behandling med intravenös antibiotika, som man går och fyller på varje dag. Hon var också helnöjd med studierna. Trots att det mesta blivit fel kring hur länge utbildningen skulle vara och kostnaden för den kändes det bra att vi till slut inte hade behövt förvänta oss att båda skulle ha varit med barn när jag nu dök upp. Pratade lite med läraren Gertrud ansvarig för syavdelningen. Det var full aktivitet på trampmaskiner, glada ansikten, härliga färgkombinationer av tyger och bra stämning.

Åkte till skolan och diskuterade lite med Dirisa om framtiden för de två tomma rummen i Canchanaburys byggnad. Var lite trött och hade problem med magen igen, varför jag åkte hem och la mig på Namirembe guesthouse.

Lyckades få iväg första veckorapporten till er via receptionens inloggning. Är väldigt irriterad på dålig sömn och  myggnätet som trasslar runt mig på nätterna.

Onsdag var Independence day , självständighetsdagen 57 år sen frihet. Planerar att möta min vän Apollonia för lunch när hon meddelar att hennes niece dotter omkommit i en trafikolycka 9 år gammal. Försökte rädda henne med hjälp av de läkare som inte var lediga idag men gick ej. Begravningen är på torsdag. Åh dessa otäcka motorcyklar, som orsakar så mångas förtidig död.

Åkte till Shamim, min stipendiat, på Lubaga Hospital där hon är inackorderad under utbildningstiden till sjuksköterska, 2,5 år. Olydig som jag är tog jag mig in på Shamims rum trots stora protester. Väggskyltar med inga besökare välkomna. Försökte förklara att det är omöjligt att vara sponsor om man inte vet hur ens stipendiat bor under ett helt år. 4 elever på varje rum, ca 8 m2, fullt med 20 l vattenflaskor för dusch morgon och kväll. Väckning 05.30 och frukost 6.30 med en kopp te plus smal skiva bröd, inget mer förrän lunch kl 13. Lektionerna startar 07.00 och just nu praktiserar Shamim på HIV-mottagningen dit man kommer och får behandling i tre olika steg beroende på status. Var tredje månad har man check-up om HIV håller sig stilla, vilket innebär att man tagit medicinen regelbundet. Finns tre olika mediciner att tillgå i de olika stadierna Aravis, Alluvala och IDF/E. De som är med barn får ge barnen bröstmjölk under tre månader, efter det annan mjölk typ Semper. De flesta HIV-smittade mödrarnas barn klarar att inte bli smittade om mammorna skött medicineringen bra.

Sjuksköterskorna, 87,  läser tillsammans med barnmorskorna, 65. De är i samma föreläsningssal, vilken jag sett. Här gäller det att vara uppmärksam. Shamim har en internal exam i november och national exam i december. Nu var hon i behov av böcker i anatomi och fysiologi. Köpte 6 bullar vitt bröd 8:50 , tepåsar 13:- och bindor 20:- till henne. Måste se till att hon har mer fickpengar än vi sänt. En kopp hett vatten kostar 1:- . Shamim trivs väldigt bra och har valt rätt, hon var bäst på testet i grundämnet för att bli sjuksköterska. Shamim ska söka volontärjobb på en klinik under de tre veckornas ledighet.  Ska besöka administrationen innan jag kommer hem och få detaljer om kostnader samt lite andra frågor som ligger i luften. Lever på kokt fisk nu och ris för att få ordning på magen.

Möte med advokaten Isaac Bakayana torsdagen för diskussion om nödvändigheten att skriva avtal fram till dess vi tror att de kan klara sig själva 1/1 2022. Vidare förfrågan om namn på en värderare. Vidare hans rekommendation om en lantmätare, som inte skrivit rapport efter besök på farmen. Han kommer att hjälpa oss vidare med avtal. Vi behöver försäkra oss om att vi inte hamnar i en situation där skolan säljs ävenså farmen. Vårt mål är så klart definierat att barnen i slumområdet ska ha tillgång till skolan för framtiden även när vi dragit oss ur.

Åkte till Mukono på em med min vän Harriets chaufför, 5 mil söder över för att besöka hennes skola. Harriet började bygga skolan  för fem år sen och idag finns där 60 elever från förskolan till primary 4. Eftersom hon själv betalar alla löner för 7 lärare och 2 administratörer måste hon skicka 7 000:- varje månad. Harriet jobbar dubbelt som undersköterska, hon är pastor i egna församlingen. Hennes dröm är att bygga en kyrka på plats vid skolan. Hon har gjort ett strålande jobb. Vi har mycket utbyte av varandra, vilket underlättar speciellt kulturellt.

Fredag morgon hämtade min vän sen 2002 Apollonia mig för färd till farmen. Apollonia, f d kvinnoministern i Bugandas parlament, fick en stroke 2012 och har sen dess fortsatt arbeta med en schweizisk organisation i Karamoja, svårt härjat område av stora stamkonflikter. Hon går med krycka men vi lyckades ta oss runt farmen och hade långa diskussioner om grisarna, som nu är 101 stycken. Apollonia var imponerad av hur väl grisarna såg ut och hur rent det var i båda grisstiorna. Endast en arbetare tar hand om grisarna plus Emmanuel, som medicinerar och kastrerar m m. Vi har nyligen fått 4,7 ton majs, som efter mjölning skickats till skolan, 41 50 kg säckar och 4 kvar på farmen till mat åt arbetarna. Nu hade man planterat ny majs och var på G med bönorna. De ligger lite efter i planteringen men gynnas nu av att det regnar väldigt mycket. Apollonia som är uppvuxen på en jättestor farm och själv har grisar, majs m m sammanfattade med att vi har lyckats väldigt bra med att under så kort tid bygga upp en farm som denna. Kul med lite beröm både för Emmanuel och oss i Kasubi Friends. Inte lätt att ta hand om mark för odling som legat i träda fem år. Vi hade många bra samtal med Emmanuel ur ett mänskligt perspektiv, ledarskapsdelar plus problem med organisering och planering av en stor farm som denna. Informerade Emmanuell om att Dirisa nu är supervisor på farmen och ska underlätta kommunikationen och ev nödsituationer som kräver medel snabbt. Vi hade en fantastiskt bra dag och Apollonia som även hjälpt oss med att välkomna Alice, stipendiat, i sitt hus känns verkligen intresserad och kunnig med sin stora erfarenhet inom många områden. Lång dag som slutade med en dusch kl 8 på kvällen och köket ordnade middag åt mig utanför rummet då jag var blöt i håret.

Lördag morgon iväg till Lubaga hospital för att hämta Shamim. Till bokhandeln Aristoch för inhandling av anatomi, medicinböcker och medicinskt lexikon. Fruktansvärt dyrt 278 000 Uganda shilling = 650:-. Försökte få vår tidigare lovade rabatt om 10% men ingen i butiken hade beslutsrätt om det utan de skulle vara tvungna ta dit chefen för beslut. Jag blev arg och avslutade köpet med chefens kort och en information om att det var dåligt för en så stor bokhandel utan någon beslutsperson närvarande en köpdag som denna lördag. Kassörskan tyckte synd om oss och ville hjälpa till men hade inga befogenheter. Vi är kända i affären så alla visste att vi föredrog att handla hos de med tanke på att de har sista upplagorna och böcker som inte har kopierats utan vissa sidor. Besviken lämnade vi bokhandeln och for till Kasubis lördags secondhand marknad. OH, OH, OH här vällde det in stora buntar med kläder m m från var, vet ej. Tog bilder och ska ta reda på om det fortfarande kommer från Oxfam, engelsk välgörenhetsorganisation. Detta förstör totalt den inhemska produktionen av kläder, skor m m. Köpte skor till Shamim under stor förhandling, som slutar med att du går och då kommer de efter en så det blev affär. Tufft att gå in i dessa områden som ensam vit, mycket skrik om msungu (vit person) köp köp köp. Området hade precis haft en regnskur och det var lerigt värre men allt fixade sig. I området vet de flesta vem jag är men ändå måste jag alltid påpeka att vi driver skolan i området  och att jag vägrar vitas priser eftersom jag är en ugandiska. Lite kul blir alltid skratt vilket leder till bra affärer. Handlade även tvål, oljeprodukter, anteckningsböcker, gummistövlar, vattenflaska m m till Shamim. Helt slut gick vi och åt sen lunch kl 2. Min mage tål bara omelett men Shamim fick lever och pommes. Nu ville Shamim hem och plugga så jag satt henne på en motorcykel som lovar köra lugnt, en ny nisch här, till en kostnad av 10:-.

Själv vandrar jag ensam till Hajarah med bok och brev från mitt kära barnbarn  Alicia. OH denna starka flicka Hajarah som nu åter fått ett stipendium, det sjätte sen start i secondary 1. Hon och Harriet, systern i primary 6 hos oss, lever med en mamma, som tillsammans med 6 barn blev ställda på gatan och hamnade hos grandma. Mormodern har tagit hand om hela familjen, utbildad i byarna till barnmorska dvs inte kapabel ta hand om svåra fall. I somras dog mormodern och nu har mamman inga pengar till mat till barnen. Hon arbetar som städerska i stan, möjligtvis sopare, svårt få riktiga svar på det. Lider av stressymptom sen skilsmässan, vilket gör att hon har ångest. Enligt mormoderns syster, som är läkare, kan hon inte klara av barnen. Fyra bröder som nu är vuxna hjälper till emellanåt. När jag kom hade de ingen mat levt på majsgröt senaste veckan, ingen kol, ingen paraffin. Vi har en överenskommelse att pengar vi skickar till skolavgift ska delvis gå till mat till familjen för överlevnad då stipendium innebär ingen skolavgift för Hajarah. Vill kontakta pappan men Hajarah nekar till detta eftersom han har flera andra familjer att försörja och ett halvsyskon går på Mengo hospital. Pappan arbetar med försäljning av bildelar. Förklarar för Hajarah att det är vi som står för deras mat och bestämmer mig för att ringa Dirisa direkt. Beslut gå ner och köp kol, en säck 100 liter = 120 000 UGX= 300:- . Försäljaren vägrade när vi kom och vi fick ta hjälp av Dirisa igen som var tvungen skicka pengar via mobilen. Dirisa lovade komma till barnen på söndagen för uppdatering och inköp av mat. Jag lämnade pengar till 1 kg majs och 1 kg bönor. Hajarah försökte övertala mig att köpa en solpanel till el i rummen men hon förstod inte hur den omvandlar till el. Men denna beslutsamma flicka har bestämt att hon ska bli läkare inte civilingenjör. Hon ska delvis studera i London, vilken drömvärld hon lever i men hon kommer att lyckas. Hon är otroligt intelligent och var sur över sista resultatet på engelska så nu behövde hon en speciell bok för att bli bäst där också.

Lämnade Kasubi för möte med Daniel på kvällen. Vi åt sen middag vid 21 efter genomgång av farmen m m. Min kära vän Daniels familj har drabbats av en stor olycka, förlorat ett välkommet barn i 8:e månaden, som barnmorskan inte rekommenderade omedelbart besök till sjukhuset utan det dog i magen på Daniels fru. Jag blev ledsen för det var svårt att ta emot när man vet att i Sverige hade de klarat detta och inte väntat för att barnmorskan sagt att barnet var stort. Såg bilder på ett stort barn, som de begravt i familjegraven. Livet är inte lätt här och Daniel var mycket ledsen, kändes hårt.

Låter inte klokt men jag hade med mig en hammare som tack för hjälpen med mitt visa, som krånglade enormt. Han blev glad och vi skildes med en stor kram med många hälsningar till hans fru.

Somnade 23 och sov hela natten, kände mig mentalt slut efter dagen.

Nu blir det inte någon veckorapport på 3 veckor eftersom jag gör en privat resa till Tanzania. Ska besöka  min man Olles tolkfamilj under tiden han arbetade i Tanzania. Vi har stöttat familjen sen dess och jag vill för Olles skull åka till byarna han arbetade i och se efter 18 år vad som hänt. Ska även besöka den skola Torbjörn, byggnadsingejören, stöttar genom pingstförsamlingen på Eckerö. Sen lång tid tillbaka har mitt äldsta barnbarn haft ett SOS barn i Dar Es Saalam, vilket barnhem vi ska besöka. Innebär hans familj då han varit så duktig och nu studerar i Ghana på stipendium. Hör av mig i början av november.

Hoppas det inte blev för mycket att läsa men ni har faktiskt tre veckor på er så håll ut och försök inse vilket bra stöd ni är för skolbarnen här i Kasubi.

Marita