26/10

Sent lördagkväll kom vi iväg till Jinja. Vägen dit var allt annat du önskar dig eftersom alla lastbilar gärna åker på natten. Vi hade fel på bilen så därför blev det sent. Mitt i  natten kom vi till ett hotell Source of the Nile. Kändes bara för att hoppa direkt i sängen.

27/10

Åkte mot Iganga till Busia, som är gränsstationen mellan Uganda och Kenya. Tala om kaos bland 100-tals lastbilar och övrig trafik. Har lärt mig nu att tala med mig själv ” Marita var tyst nu säg ingenting”.  Efter flera timmar kunde vi passera gränsen men inte utan att betala någon agent som sprang runt oss hela tiden och tog pass plus alla papper på hyrbilen. Vi åkte mot Kisumu för att hitta någonstans att sova. Hamnade på ett flott ställe som hette Ciala. Ibland är man så trött att mat är inte att tänka på utan en kopp te med ett digestive får räcka. Så var det denna kväll.

28/10

Vaknade av telefonen som sökte Lawrence. Någon hade backat in i en av lyktorna bak på vår bil. Stackars Lawrence fick ta sig till en verkstad och lösa baklyktan plus försöka få ut medel från den andres försäkring. Jag väntade och väntade. Vi blev verkligen försenade. Väl iväg konstaterade vi att det inte fanns några vägmarkeringar var vi befann oss. Jag satt med kartan och försökte hitta någon plats att relatera till, fanns ej. Vi tog oss fram via människor på vägen att fråga. Verkligen lite hopplöst. Vi kallade det ”Lost in Kenya”. Vägen till Nakuru var väldigt vacker, höga berg, djupa dalar och enorma områden med te- och kaffeplantager. Vidare såg man att det fanns ordnade hus för alla arbetare på fälten. Det kändes som om kenyanerna hade bra organisation och var  lite mer välmående än folk i Uganda. Tog in på Empolos hotell och lyckades få en sandwich var innan det var sovdags.

29/10

Vilka fantastiska jacarandaträd jag upptäckte utanför fönstret, blommor av lila tecknade en hel allé. Vägen till Nairobi var så bra och väl framme flera motorvägar. Hade bokat rum på Crossroads hotell, som vi med hjälp av en boda-boda man lyckades hitta. Nu bestämde vi oss för att besöka Kibera, ett av världens största slumområden. Fick tips om att ta en taxi som kunde köra oss in i området, som består av 13 byar. Det var som att komma in i ett fullständigt kaos av halvruttna trähus blandat med plåthus, som liknade ett värsta scenario i en skräckfilm. Människor överallt, droger, alkohol, mitt i begravningar, skolor och små shoppar. Hur kan man leva så här är en bestående fråga vi ställde oss. Inget vatten, inga avlopp, sopor och smuts överallt. Lyckan var att regeringen åtminstone börjat bygga bostäder till en mindre kostnad kallade affordable apartments. Två timmar i en taxi här var enough. Kasubi kändes som ett paradis på denna jord i jämförelse med Kibera.

30/10

Lämnade Nairobi med en känsla av att det går att förändra även Afrika. Väl på väg mot Kisumu igen åkte vi fast för fortkörning. Inte kul kostade till slut 3000 Kenyashilling motsvarar ca 300 kronor. Nu hade vi samma utmaning igen att hitta rätt, vilket vi tyvärr inte gjorde utan körde 100 km för mycket innan vi nådde Kisumu. Fick se en annan del av Kenya men var lite irriterande. Väl framme i Kisumu hamnade vi på Victoria Conference hotel. En trevlig plats med bra rum och god mat.

31/10

Vaknade till fågelsång och vackert väder. Ny utmaning hur hitta ut ur Kisumu till skolan vi skulle besöka i Kibondo, ca 70 km. St Christin School  var en fin skola för 427 barn med fina lokaler och en väldigt trevlig rektor. Vi blev väl omhändertagna och visades runt i omgivningarna. Sedan fick jag ett bra samtal med rektorn om hur lika och hur olika skolor är i Uganda och Kenya. Det var ett bra besök som gav en fortsatt kontakt för framtiden. Nu drog vi vidare upp till gränsen för att ta oss över till Uganda. Tur att Lawrence är en säker förare för här är det väldigt många som gör vågade omkörningar m m. Tog oss över gränsen med mindre besvär denna gång och började leta efter hotell. Fann Star Hotell som fick duga.

1/11

Hemfärden tog sina modiga 7 timmar och det kändes verkligen som att en skön säng väntade på Namirembe plus en dusch och en hårtvätt. Packade upp och förberedde för att gå till farmen på lördag klockan 10.

2/11

Lawrence hämtade mig 10 och vi kontaktade filmteamet, som skulle följa oss mot farmen, ca 70 km. Tog lite tid , måste köpa stövlar till alla då det regnat. Till farmen måste vi alltid ha med oss mat om vi inte vill äta majs och bönor. Väl framme startade filmteamet med att ta upp en droomer över området och sen gick vi runt i de olika hönshusen, inkubatorn mm. Asuman blev intervjuad som farmmanager och Dirisa och jag höll oss undan. Nästa intervju var med Lawrence framför gethuset. Då kom regnet precis när de var färdiga och vi rusade upp till bilarna. Tog ca 45 minuter innan vi kunde gå ner till en intervju med Ibrah, som är bondpojken som kan produktion och bistår Asuman. Vi andra gick ut över fälten och tittade på den fantastiska bönodlingen plus tomatodlingen. Allt gick väldigt lugnt till  och det fanns mycket respekt från filmarna för arbetarna, som befann sig på farmen. De tog ett gruppfoto där alla fick ropa Barack Obamas ”We can”. Drog hem vid 6-tiden och hamnade i duschen innan en sandwich nådde mitt rum. Lämnade Lawrence i bilen med ett lycka till då han fått ett jobb som elektriker på en nyöppnad brödfabrik i Hoima. Kändes väldigt bra då jag sponsrat hans utbildning. Han kommer att arbeta måndag – torsdag och på fredagar kommer han att åka till farmen för att ta hand om getterna, nu 26 stycken.

Hälsningar till alla från en farm som har mycket majs och var imponerande enligt filmarna,

Marita